foto Peter Domini                                                       En av Lagos "tippar"

I höstas blev jag uppringd av en medarbetare på Exportrådets lokalkontor i Lagos, Nigeria. Hon bad om tips på företag som kunde vara intressanta för en delegation från Lagos som arbetar med att lösa Lagos' avfallsproblem.

I Lagos bor 18 miljoner människor och varje dag läggs ca 9000 ton avfall på deponi (officiella siffror). Jag har varit på plats i Lagos i samband med ett uppdrag för Clinton Climate Initiative; träffat myndigheter och vandrat runt på deponier som saknar utrustning för hantering av metangas, besökt en nedlagd  avfallsförbränningsanläggning med mera.

Med  tanke på vad som hände på Cop 15 anser jag att det handlar om att ta ett större ansvar och initiativ för att hjälpa Lagos till en hållbar avfallshantering. För att lyckas handlar det om att ett flertal aktörer från svensk sida bildar en arbetsgrupp under ledning av något organ typ Swentec, Sida etc som kan hjälpa Lagos med allt från införande av lagar för en hållbar spelplan, utbildning av medborgare samt inte minst drift av system och anläggningar.

Att bara sätta upp en avfallsförbrännings panna löser inte Lagos problem!

Vem antar utmaningen ? Delegationen kommer till Sverige i mitten på mars - anmäl ert intresse här!

 
Foto: Peter Domini. Humlegården, Stockholm.                                             

Informationen når inte fram, ej heller soppåsen på  denna bild som jag tog häromdagen i  Stockholm när termometern visade på 14 grader minus. Det spelar tydligen ingen roll hur många miljoner som läggs ner på att informera om hur vi skall hantera vårt avfall, i slutändan handlar det om den enskilde individen och vad han/hon är beredd att ställa upp på.

Har vi tappat intresset efter Köpenhamn eller är det en markering om att man inte är nöjd med systemet?

Jag fick en kommentar från Anders Sund till mitt inläg om MRF-anläggningar.

Anders kommentar: Sverige har idag bland Europas högsta återvinningsgrader. Att i det läget snegla på tveksamma lösningar från Storbritannien där man ligger 20 år efter oss är bakvänt. Britterna har valt den här metoden för att att snabbt nå EU's minimimål. Det material som MRF's producerar är av mycket dålig kvalitet och exporteras nästan uteslutande till Sydeuropa eller Asien. Det återvunna glaset hamnar oftast som fyllnadsmaterial i vägar på grund av undermålig kvalitet. Returpapperet skulle aldrig godkännas av ett svenskt pappersbruk.

MRF är ett utmärkt sätt för åtevinningsföretag att bygga fast en kommun eller landsdel i ett insamlings- och återvinningssystem som kräver långa kontrakt. MRF är inte bra bra för miljön utan bra för återvinningsföretagen.

Vad gäller påståendet om att svenska pappersbruk inte skulle acceptera kvaliteten på pappret som kommer ur en sådan anläggning så finns det omständigheter som visar på raka motsatsen. Såväl SCA, Holmen och även finska UPM har byggt och bygger egna MRF-anläggningar i just England.

Foto Peter Domini   Avfallet före sortering

I fredags var jag i London för att tillsammans med ett antal personer som arbetar med avfallshantering i Sverige besöka en Materials Recovery Facility (MRF). Denna typ av anläggning klarar med hjälp av sofistikerad identifieringsutrustning och det mänskliga ögat att sortera blandat avfall bestående av kartong, papper, tidskrifter, plaster, glas samt järn och metall med utmärkt resultat.

Här hemma  finns det de som påstår att England ligger 20-30 år efter oss i Sverige när det gäller hushållens avfallshantering men saken är den i England har man gett upp efter att ha kämpat i många år med att få konsumenterna att göra rätt. Och vi svenskar är inte mycket bättre. I helgen när jag slängde våra gamla tidningar så låg där en stor kartong som borde lagts till återvinning av förpackningar. Men eftersom kartonginkastet var för litet ligger det alltid något som inte hör dit bland tidningarna.

Om inte vi människor klarar av att göra rätt men maskiner gör det, varför inte låta maskinerna ta över?

foto Peter Domini

Lever man som fiskarfolket  på Tonle Sap-sjön i Kambodja,  i ett flytande samhälle med såväl kyrka som skola och affär på pråmar och dessutom har sin huvudsakliga inkomst från fisket i sjön, så är det självklart att man tar tillvara på allt som går att återanvända. Här hemma slår vi oss för bröstet med att vi är bäst i världen på återvinning. Men stämmer det?

När man talar om återvinning i Sverige så blandar man ofta ihop begreppen återvinning och insamling. Det är ingen tvekan om att vi är bra på att samla in, men bäst på att återvinna är vi däremot inte. Med ny teknik som idag inte är lönsam att investera i Sverige skulle  återvinningen av en del materialslag kunna öka med 20 procenten. Bra för miljön men bra också för konsumenten som slipper stå för kostnaden av ineffektiva system.

foto Peter Domini

Väl hemma i vackra - men kalla - Sverige  igen,  så påminns man om skillnaden av livsvillkor. Vi må ha det bättre materiellt sett medan människorna vid Tonle Sap-sjön i Kambodja lever ett liv i symbios med naturen och vad den kan ge. Det  insåg jag efter att ha gjort en båttur på sjön  och tittat in i  deras värld.

Tonle Sap är Kambodjas största insjö och en av de fiskrikaste i världen. Under regnperioden expanderar den och blir fyra gånger så stor. Ökningen inleds när sjöns huvudsakliga utlopp, Tonle Sap River, byter riktning så att vattnet flyter norrut och in i sjön i stället för tvärtom på grund av stora vattenflöden i Mekong-floden. Detta naturfenomen är en förutsättning för landets risodlingar och fiske. Vad händer den dagen glaciärerna på Himalaya inte fyller på Mekong i den utsträckning som sker idag? Kommer det flytande fiskarsamhället att gå samma öde tillmötes som Angkor Wat gjorde i slutet på 1400 talet ?

foto Peter Domini

I Sverige gläds vi åt en ökad turism, men själva ska vi svenskar ska helst hålla oss på hemmaplan enligt enligt en del miljödebattörer  Jag har just besökt Siam Reap , Kambodja där de berömda Angkor Wat-templen finns. Templen byggdes på 10-1100-talet och övergavs på 1500-talet. De återupptäcktes av en slump 1850 och har sedan dess blivit ett av Asiens mest berömda turistmål. Sedan 1992 tillhör de dessutom UNESCOs världsarv.

Kambodjas historia har periodvis varit blodig men sedan 1993 råder det lugn i landet som sakta men säkert är på väg att ta sig ur fattigdomen. För Siam Reaps del betyder det att antalet besökare till Angkor Watts tempel  sedan inbördeskriget ökat från några få till idag ca 2,5 miljoner årligen! Detta har i sin tur inneburit att sedan år 2000 har 117 nya hotell samt över 200 guest houses tillkommit, en skola för utbildning av  tjänster inom turism har startats och tusentals nya arbetstillfällen har givits.

Om kambodjanerna hört och förstått en av Povel Ramels sånger där texten lyder ”icke tycka om turist, tycka turist är trist” tror jag inte att de känt igen sig.

foto Peter Domini

När Sverige nu hålls i ett järngrepp av Kung Bore så kommer väl frågan om en varmare planet lite längre ned på dagordningen vid samtalen runt kaffebordet. Själv befinner jag mig i värmen och har inget dåligt samvete för det. Efter att ha varit på Cop 15 och tagit del av resultatet så måste jag ändå säga att en viss framgång fanns där, nämligen den att de rika länderna skulle betala fattiga länder för att sluta avverka tropiska skogar. Detta på grund av att avverkning av denna typ av skog motsvarar ungefär 15 procent av de växthusgaser som släpps ut per år och som i sin tur överstiger allt vad bilar, flyg, tåg, fartyg släpper ut under motsvarande tid.

Den stora ström av européer som varje vinter väljer att åka till dessa tropiska länder spenderar miljontals kronor i form av inköp av tjänster som hotell, mat etc. Detta leder förhoppningsvis till att färre människor måste ta till yxan för att försörja sig.
Att vi i den rika delen av världen är en del av problemet när skogar ersätts av oljepalmodlingar är en annan fråga.
God fortsättning på den nya året önskar jag från Koh Chang.

foto Peter Domini                                                                  Björkö Hamn

Runt om i Europa och Sverige råder snökaos och på sina håll även sträng kyla, men inte här på västkusten. Den första snön kom natten mellan söndag och måndag, så lagom till jul pudras landskapet av den vita snön och allt blir mycket ljusare. Hoppas att den ligger kvar över jul och ger den rätta inramningen till årets största helg.

Denna jul kan vi glädja oss åt! Trots lågkonjunktur, uteblivna klimatavtal och nedläggning av SAAB har vi svenskar skänkt rekordmycket pengar till hjälporganisationer. Jag undrar om det är för att döva vårt samvete, för julhandeln slår uppenbarligen rekord i år igen. Årets julklapp lär bli en ”spikmatta”  och för dig som inte önskat en men ändå fått har jag ett tips: Häng upp den på väggen och använd den som anslagstavla, spikarna är utmärkta att sätta lappar på!

Jag önskar alla en riktigt GOD JUL!

foto Peter Domini                                                         Datasalen på COP 15

Är det  slutet på två epoker vi sett den senaste veckan? Jag menar SAAB som biltillverkare och FN som en institution som kan få världens länder att enas i en fråga?

Att epoken SAAB skulle sluta med nedläggning, visar klart och tydligt att ett företag måste gå med vinst annars överlever det inte och blir inte hållbart. Som den optimist jag är så tror jag att när sorgen har lagt sig och man orkar ta nya tag, så kommer den tekniska kompetens som finns i Trollhättan att skapa många nya framgångsrika hållbara företag.
 
FNs klimatkonferens COP 15 i Köpenhamn visade att 193 länder med så olika förutsättningar inte kan enas om en så viktig fråga som den om klimatet. Det kanske är bättre att världens 20-30 länder med de största utsläppen  satte sig ner och kom överens om hur de gemensamt skall lösa frågan om 2-gradersmålet. För de fattiga länderna kommer med största sannolikhet inte förorsaka att det målet överskrids.

foto Peter Domini

Alla stod vi där och väntade. Polisen, media, demonstranterna, nyfikna, aningslösa  och vem vet vilka mer. Ryktet hade spridits att kl 10.00 så skulle något ske på Nytorvet. Så där stod vi, spända av förväntan: De tio tv-teamen,   några radioreportrar samt ett femtiotal fotografer från olika håll i världen. Poliserna vankade av och ann, fler polispiketer  med  poliser anlände. Ett högt polisbefäl  sågs tala med en person som kanske var den som organiserade det hela. Vad pratade de om? Skulle de avvakta tills det kom tillräckligt med åskådare? Det hände inget och kl 10.00 började mediafolket nervöst se sig omkring och tala i sina telefoner för att stämm av om de var på rätt ställe.

Så helt plötsligt hörs det utifrån klungan rytmiska trumslag samtidigt som man tutade i sirener. Nu händer det! Men man slog på trumman i en kvart och så gick man därifrån. Ingen publik, ingen teater.

Är det möjligen så att närvaron av alla dessa kameror och poliser, triggar ett upplopp. En föreställning utan publik är ingen föreställning eller?