foto Peter Domini

Lever man som fiskarfolket  på Tonle Sap-sjön i Kambodja,  i ett flytande samhälle med såväl kyrka som skola och affär på pråmar och dessutom har sin huvudsakliga inkomst från fisket i sjön, så är det självklart att man tar tillvara på allt som går att återanvända. Här hemma slår vi oss för bröstet med att vi är bäst i världen på återvinning. Men stämmer det?

När man talar om återvinning i Sverige så blandar man ofta ihop begreppen återvinning och insamling. Det är ingen tvekan om att vi är bra på att samla in, men bäst på att återvinna är vi däremot inte. Med ny teknik som idag inte är lönsam att investera i Sverige skulle  återvinningen av en del materialslag kunna öka med 20 procenten. Bra för miljön men bra också för konsumenten som slipper stå för kostnaden av ineffektiva system.

foto Peter Domini

Väl hemma i vackra - men kalla - Sverige  igen,  så påminns man om skillnaden av livsvillkor. Vi må ha det bättre materiellt sett medan människorna vid Tonle Sap-sjön i Kambodja lever ett liv i symbios med naturen och vad den kan ge. Det  insåg jag efter att ha gjort en båttur på sjön  och tittat in i  deras värld.

Tonle Sap är Kambodjas största insjö och en av de fiskrikaste i världen. Under regnperioden expanderar den och blir fyra gånger så stor. Ökningen inleds när sjöns huvudsakliga utlopp, Tonle Sap River, byter riktning så att vattnet flyter norrut och in i sjön i stället för tvärtom på grund av stora vattenflöden i Mekong-floden. Detta naturfenomen är en förutsättning för landets risodlingar och fiske. Vad händer den dagen glaciärerna på Himalaya inte fyller på Mekong i den utsträckning som sker idag? Kommer det flytande fiskarsamhället att gå samma öde tillmötes som Angkor Wat gjorde i slutet på 1400 talet ?

foto Peter Domini

I Sverige gläds vi åt en ökad turism, men själva ska vi svenskar ska helst hålla oss på hemmaplan enligt enligt en del miljödebattörer  Jag har just besökt Siam Reap , Kambodja där de berömda Angkor Wat-templen finns. Templen byggdes på 10-1100-talet och övergavs på 1500-talet. De återupptäcktes av en slump 1850 och har sedan dess blivit ett av Asiens mest berömda turistmål. Sedan 1992 tillhör de dessutom UNESCOs världsarv.

Kambodjas historia har periodvis varit blodig men sedan 1993 råder det lugn i landet som sakta men säkert är på väg att ta sig ur fattigdomen. För Siam Reaps del betyder det att antalet besökare till Angkor Watts tempel  sedan inbördeskriget ökat från några få till idag ca 2,5 miljoner årligen! Detta har i sin tur inneburit att sedan år 2000 har 117 nya hotell samt över 200 guest houses tillkommit, en skola för utbildning av  tjänster inom turism har startats och tusentals nya arbetstillfällen har givits.

Om kambodjanerna hört och förstått en av Povel Ramels sånger där texten lyder ”icke tycka om turist, tycka turist är trist” tror jag inte att de känt igen sig.

foto Peter Domini

När Sverige nu hålls i ett järngrepp av Kung Bore så kommer väl frågan om en varmare planet lite längre ned på dagordningen vid samtalen runt kaffebordet. Själv befinner jag mig i värmen och har inget dåligt samvete för det. Efter att ha varit på Cop 15 och tagit del av resultatet så måste jag ändå säga att en viss framgång fanns där, nämligen den att de rika länderna skulle betala fattiga länder för att sluta avverka tropiska skogar. Detta på grund av att avverkning av denna typ av skog motsvarar ungefär 15 procent av de växthusgaser som släpps ut per år och som i sin tur överstiger allt vad bilar, flyg, tåg, fartyg släpper ut under motsvarande tid.

Den stora ström av européer som varje vinter väljer att åka till dessa tropiska länder spenderar miljontals kronor i form av inköp av tjänster som hotell, mat etc. Detta leder förhoppningsvis till att färre människor måste ta till yxan för att försörja sig.
Att vi i den rika delen av världen är en del av problemet när skogar ersätts av oljepalmodlingar är en annan fråga.
God fortsättning på den nya året önskar jag från Koh Chang.