foto Peter Domini

I förra veckan deltog jag på Forum för Miljöforskning som arrangerades av Formas, Mistra och Naturvårdsverket i Uppsala.  I år var ämnet mat. Men inte hur den tillagas utan hur den produceras, hela vägen från jordbruket  till att den ligger på tallriken. Konferensen varade i två hela dagar och bjöd på många intressanta föreläsare men även workshops där vi som deltog hade möjlighet att framföra våra åsikter. Det som överraskade mig var det stora svinn som förekommer i så gott som alla led och att svinnet (avfallet) inte tas om hand i någon större utsträckning. Ett tydligt bevis på vilket överflödssamhälle vi lever i. 

Vad är det då som gör att vi inte tar hand om matavfall lika effektivt som andra avfallsslag? En orsak kan vara det att man tycker att det är ”slabbigt”,  en annan att det inte finns någon avsättning /behandlingsanläggning och en tredje kan vara att det kommunala monopolet för det så kallade "hushållsnära avfall från verksamheter" sätter hinder för privata initiativ och innovationer.

I ett läge när oljepriserna är på väg att nå nya rekord så hade det varit bra med klara besked från myndigheternas sida om vad som gäller . De bör även se över vilka ekonomiska styrmedel som behövs för att  skifta ut konstgödsel mot ett återförande av näringsämnen ur rötresten till jordbruket.

Foto Peter Domini

De senaste dagarna har frågan om att bränna sopor från Norge debatterats i såväl tidningar som TV, och mellan raderna kan man utläsa frågan om det verkligen är vettigt att transportera sopor från Norge till Göteborg för att eldas och ge värme till stadens fjärrvärmenät. I valet mellan pest och kolera är det väl klart att det är bättre att elda upp soporna än att lägga dem på deponi där nedbrytningsprocessen genererar metangas. I sammanhanget är det viktigt att påpeka att eldning av olja eller kol förorsakar större avtryck i miljön än transporterna av sopor från Norge.

Nu skall man inte tro att det är bra att elda allt. De senaste plockanalyserna som har gjorts i Sverige visar på att ca 30 procent av det vi slänger i soppåsen skulle kunna materialåtervinnas. Den kalla vintern och därmed det ökade värmebehovet  har skapat en brist på brännbara sopor från närområdet och i ett sådant läge är det naturligt att man ser sig om efter bränsle på annat håll. Samtidigt ökar risken för att sådant som skulle kunna materialåtervinnas hamnar i pannan. Det man riskerar då är att vi medborgare slutar bry oss om att källsortera med motiveringen att det går ändå till förbränning.

I kommuner som inte har system för att ta hand om matavfall går även det till förbränning. Det vore bättre för såväl miljön som ekonomin om vi omvandlade matavfallet till biogas, som sedan användes för att driva stadens bussar.

Kanske är det dags att förbjuda inblandning av matavfall i de sopor som går till förbränning?

foto Peter Domini

För nästan 20 år sedan invigdes den första svenska återvinningsanläggningen för elektronik i Blekingska  Bräkne-Hoby. Att det blev Bräkne-Hoby utav alla platser berodde på att där  fanns en nedlagd elektronikfabrik och en stor grupp arbetslösa människor som tillverkat datorer av fabrikat Ericsson. Utmaningen var att vända på bandet och i stället för att tillverka så skulle man återvinna. 

Häromdagen, 20 år senare, hade jag förmånen att tillsammans med Elkretsens ordförande Bo Thunberg inviga Stena Technoworlds 23e anläggning för elektronikåtervinning i Vänersborg. För 20 år sedan fanns ingen lagstiftning, då byggde återvinningen på insikten om att elektronik kunde innehålla miljöstörande ämnen och inte bordemläggas på ”tippen” samt att det fanns företag som ville göra ”rätt”.

Idag regleras hanteringen av WEEE-direktivet samtidigt som vi på dessa år lärt oss att det är viktigt och lönsamt för samhället att ta vara på material från uttjänta produkter.
  
Nu när metallpriserna når rekordhöjder är risken stor att flödet av uttjänt elektronik till tredje världen ökar, med de problem det medför, se filmen från Ghana så förstår du vad jag menar.

Demonstration i samband med COOP 15                               foto: Peter Domini

I dagens nummer av DI efterlyser handelminister Ewa Björling riskkapital för att hjälpa små miljöteknikföretag att växa. Hon säger att från statens sida har det satsats stora resurser på miljöteknik för att visa att vi vill att sektorn skall ”växa”.Samtidigt så har vi en svag hemmamarknad som i vissa avseenden är begränsad av lagar och förordningar som hämmat en inhemsk teknikutveckling och därmed upphandling. Detta i sin tur leder till att det svenska riskkapitalet inte ser potentialen.

Statens agerande i detta fall kan jämföras med att en biltillverkare skulle ta fram en bil där kunden själv får skaffa motorn. Om staten menar allvar med att man vill satsa och hjälpa 6500 småföretag inom sektorn att nå framgång på de stora tillväxtmarknaderna, så kanske man som jag föreslagit tidigare skulle använda delar av Vattenfalls stora vinster till att skapa ett riskkapitalbolag  för Svensk Miljöteknik.