foto Peter Domini                                                       En av Lagos "tippar"

I höstas blev jag uppringd av en medarbetare på Exportrådets lokalkontor i Lagos, Nigeria. Hon bad om tips på företag som kunde vara intressanta för en delegation från Lagos som arbetar med att lösa Lagos' avfallsproblem.

I Lagos bor 18 miljoner människor och varje dag läggs ca 9000 ton avfall på deponi (officiella siffror). Jag har varit på plats i Lagos i samband med ett uppdrag för Clinton Climate Initiative; träffat myndigheter och vandrat runt på deponier som saknar utrustning för hantering av metangas, besökt en nedlagd  avfallsförbränningsanläggning med mera.

Med  tanke på vad som hände på Cop 15 anser jag att det handlar om att ta ett större ansvar och initiativ för att hjälpa Lagos till en hållbar avfallshantering. För att lyckas handlar det om att ett flertal aktörer från svensk sida bildar en arbetsgrupp under ledning av något organ typ Swentec, Sida etc som kan hjälpa Lagos med allt från införande av lagar för en hållbar spelplan, utbildning av medborgare samt inte minst drift av system och anläggningar.

Att bara sätta upp en avfallsförbrännings panna löser inte Lagos problem!

Vem antar utmaningen ? Delegationen kommer till Sverige i mitten på mars - anmäl ert intresse här!

 
Foto: Peter Domini. Humlegården, Stockholm.                                             

Informationen når inte fram, ej heller soppåsen på  denna bild som jag tog häromdagen i  Stockholm när termometern visade på 14 grader minus. Det spelar tydligen ingen roll hur många miljoner som läggs ner på att informera om hur vi skall hantera vårt avfall, i slutändan handlar det om den enskilde individen och vad han/hon är beredd att ställa upp på.

Har vi tappat intresset efter Köpenhamn eller är det en markering om att man inte är nöjd med systemet?

Jag fick en kommentar från Anders Sund till mitt inläg om MRF-anläggningar.

Anders kommentar: Sverige har idag bland Europas högsta återvinningsgrader. Att i det läget snegla på tveksamma lösningar från Storbritannien där man ligger 20 år efter oss är bakvänt. Britterna har valt den här metoden för att att snabbt nå EU's minimimål. Det material som MRF's producerar är av mycket dålig kvalitet och exporteras nästan uteslutande till Sydeuropa eller Asien. Det återvunna glaset hamnar oftast som fyllnadsmaterial i vägar på grund av undermålig kvalitet. Returpapperet skulle aldrig godkännas av ett svenskt pappersbruk.

MRF är ett utmärkt sätt för åtevinningsföretag att bygga fast en kommun eller landsdel i ett insamlings- och återvinningssystem som kräver långa kontrakt. MRF är inte bra bra för miljön utan bra för återvinningsföretagen.

Vad gäller påståendet om att svenska pappersbruk inte skulle acceptera kvaliteten på pappret som kommer ur en sådan anläggning så finns det omständigheter som visar på raka motsatsen. Såväl SCA, Holmen och även finska UPM har byggt och bygger egna MRF-anläggningar i just England.

Foto Peter Domini   Avfallet före sortering

I fredags var jag i London för att tillsammans med ett antal personer som arbetar med avfallshantering i Sverige besöka en Materials Recovery Facility (MRF). Denna typ av anläggning klarar med hjälp av sofistikerad identifieringsutrustning och det mänskliga ögat att sortera blandat avfall bestående av kartong, papper, tidskrifter, plaster, glas samt järn och metall med utmärkt resultat.

Här hemma  finns det de som påstår att England ligger 20-30 år efter oss i Sverige när det gäller hushållens avfallshantering men saken är den i England har man gett upp efter att ha kämpat i många år med att få konsumenterna att göra rätt. Och vi svenskar är inte mycket bättre. I helgen när jag slängde våra gamla tidningar så låg där en stor kartong som borde lagts till återvinning av förpackningar. Men eftersom kartonginkastet var för litet ligger det alltid något som inte hör dit bland tidningarna.

Om inte vi människor klarar av att göra rätt men maskiner gör det, varför inte låta maskinerna ta över?