I Kina vill alla ha bil, men hur går det med klimatet?
I helgens Göteborgs-Posten kunde man läsa en debattartikel med rubriken ”Klimatfrågan kräver en ny global etik”. Den var undertecknad av en rad kända namn. Artikelns författare menar att klimatfrågan inte enbart kan lösas med ny teknik, utan med ny etik där vi visar hänsyn till de som drabbas mest av klimatförändringen: människor i underutvecklade länder samt kommande generationer.
Frågan har stötts och blötts i ett antal år utan att vi kommit någon vart. Inte minst vid de olika globala klimatmöten som hållits, nu senast i Rio. Alla talar om minskad konsumtion och man kan konstatera att framförallt det osäkra läget för ekonomierna söder om Alperna gör att försäljningen av sällanköpsvaror som husvagnar, husbilar, fritidsbåtar etc har minskat avsevärt.
Vad gör då folk med sina pengar? Lägger dem i madrassen? Troligtvis inte. Läser man tidningarna så ser man att resandet till varmare länder ökar, vilket är fullt förståeligt efter denna sommar. Men samtidigt påverkar även den typen av konsumtion klimatet.
Jag var på en konferens om bilskrotning i Peking i slutet av juni. Den handlade huvudsakligen om hur man i Kina skall omhänderta uttjänta bilar i framtiden. Det behövs med tanke på att det såldes 18,1 miljoner lätta fordon i Kina förra året varav 14 miljoner var personbilar. Tar man i beaktande att det än så länge finns 70 bilar per tusen invånare i Kina, jämfört med Sverige där snittet ligger på 461, och att den högsta önskan hos många kineser är att ha bil, så förstår man vilka utmaningar klimatfrågan står inför.
Med det menar jag att visst skall vi förändra vårt beteende, ta vårt ansvar och föregå med gott exempel. Men för att kunna det måste vi se om vårt eget hus – och där finns en del att göra.
