Stränder där ingen badar frivilligt
I förra veckan var jag på konferens om fartygsskrotning i London för att höra det senaste inom området.
Idag skrotas stora fartyg huvudsakligen genom "beachning", det vill säga att man vid högvatten kör upp på stranden med full fart för att sedan när vattnet dragit sig undan skrota det. Det här pågår i länder som Bangladesh, Pakistan och inte minst i Indien.
Det stora problemet med den här metoden är att livet i havet totalt utplånas - och det gäller inte enbart där verksamheten sker. När tidvattnet återkommer tar det med sig mycket av de föroreningar som uppstår i samband med skrotningen.
IMO, som står för International Maritime organisation, kom vid ett möte i Hong Kong i höstas med en deklaration: The Hong Kong Convention on recycling of Ships. Den skall ge vägledning om hur fartyg skall skrotas på ett för miljön och människan riktigt sätt.
En av frågorna som togs upp på konferensen var om det går att återvinna fartyg på ett säkert och miljövänligt sätt på tidvattensstränder. Alla deltagare var nog klara med svaret, men ingen vågade säga det med hänsyn till deltagarna som representerade företagen som "beachar" fartyg.
Så länge som de stora sjöfartsnationerna inte har ratificerat Hong Kong-konventionen lär vi nog få leva med att en stor del av tonnaget som skrotas framgent sker i miljönkänsliga marina områden. De i våra ögon usla arbetsförhållanden som råder diskuterades överhuvud taget inte. Hade detta pågått i Skandinavien hade myndigheterna fått spader. Nu sker det långt utom vårt synhåll och då låter vi det forstätta.
Med detta vill jag önska alla en skön sommar med mycket bad!
