Många bäckar små kan fördärva en å
I helgen var jag på en återvinningsstation för att slänga skräp; lite järnskrot och annat smått och gott. Bland massa skrot av olika slag låg ett antal rostiga cyklar av lite nyare modell. På ett par av dem satt cykelbelysningen kvar, den typen som sitter på styret och som drivs av batterier.
Eftersom man inte tycks ha lust att ta hand om sin cykel, som man kanske glömt ute över vintern, så tror jag heller inte att man tar sej tid att plocka ur batteriet ur belysningen. Detta försvårar naturligtvis återvinningen.
Därför vore det på sin plats att sätta upp en skylt som uppmanar till att plocka bort eventuella batterier innan du slänger din cykel.
Det är många tankar som uppstår när man går runt bland containrarna på återvinningsstationen och slänger resterna av sin konsumtion. Just när man tittar ner i metallfraktionen undrar man i sitt stilla sinne vem som plockar sönder alla sammansatta och materialblandade grejer som ofta ligger där. Det framstår som ett sisyfosarbete man inte gärna skulle ta sig an och knappast skulle kunna lyckas med inom rimlig tid. Ett av vardagens mysterier helt enkelt.
Håller med Carl-Henrik. Vem gör egentligen det där sisofysarbetet? Och var ska man då göra av sin cykel? Är det miljöstationen som gäller som "lämningsplats"?
I allt som rör sig lyser eller låter finns ett batteri som ska lämnas åter.... :)
Precis, Frida! Jag tror att de som lämnar cyklar till återvinning med lampan kvar har gått på toa i reklampauserna. Shame on them!
Om vi nu tjugo år efter införandet av källsortering fortfarande har denna typ av problem, hur skall vi få folk att göra rätt?
Vart har den hederlga dynamon tagit vägen
