foto Peter Domini

Det var inte oväntat att kvinnor bryr sig mer om klimatet än vi män. Detta går att utläsa i den undersökning som BLICC-företagen (Business Leaders Initiativ on Climate Change) företagen låtit Sifo genomföra. Det positiva man kan utläsa är att svenska folket gör medvetna klimatval i sina affärer. Med andra ord, de företag som inte förstår att möta det kommer vara de som förlorar i det långa loppet.

Vad säger då undersökningen?  Den visar bland annat att 55 procent har valt bort en produkt för att den inte är bra för klimatet. Att 77 procent är beredda att betala mer för en vara som är bra för klimatet. 62 procent tycker att det är viktigt för företagen att visa sin klimatpåverkan för att underlätta köpval. 24 procent tror att klimatmedvetna företag är mindre lönsamma. Och ska man attrahera bra arbetskraft anser 54 procent att det är mycket eller ganska viktigt att företagen visar sitt klimatansvar.

Ladda ner rapporten här.

foto Peter Domini

Min 85-årige far flyttade från sitt hus till en modern liten lägenhet för någon vecka sedan. Den första veckan i den nya bostaden ägnades åt att få alla saker på plats samt att lära sig hur den nya mikrougnen fungerar. Efter att ha ätit färdiglagat i en vecka var det så dags att laga mat på riktigt och lära sig hur den nya spisen fungerar.

Sagt och gjort. Potatis skalades och kastrullen ställdes på den fina induktionshällen. Då hände något han inte var beredd på: Plattan stängde av sig efter par sekunder. Det visade sig efter konsultation av vicevärd och den förre lägenhetsinnehavaren att det inte var plattan det var fel på. Det var istället pappas gamla kastruller som inte klarade av att utnyttja det magnetfält som spisen alstrar och omvandlar till värme.

Så frågan är om vinsten av att induktionshällen är energieffektivare äts upp av kostnaden för inköp av nya kastruller? I detta fall har man inget val - hällen fans ju redan där. Men hur ofta gör vi en kalkyl på konsekvensen av att byta teknik?

Fotnot: Pappa fick låna en kastrull av grannen tills han hunnit skaffa nya.

Igårkväll fick vi åter vatten i våra kranar och vardagen återgår till det normala.

I-lands problem kan man tycka, vi i denna värld är vana vid att vatten kommer ur kranen i våra hem och när det sedan av någon anledning inte fungerar blir vi alldeles ställda. Men efter par dagar vänjer man sig vid situationen och hämtar vatten vid tanken, där man nu har ett nytt samtalsämne med sina grannar. Man duschar hos dottern eller på gymmet, dotterns tvättmaskin går för fullt och hemma diskar vi för hand vilket jag själv slutat med för länge sedan.
 
När sedan aprilnumret av National Geographic  dimper ner i brevlådan och till råga på allt är ett special nummer om just vatten så är saken klar: jag lägger mer pengar i svenska kyrkans insamling för vatten. Till dem som inget har.

Glad Påsk!

Foto Peter Domini

I helgen var jag och lämnade tidningar till pappersåtervinningen och där ligger som vanligt äggkartonger, banankartonger och tomma Bag in Box-behållare.

Jag undrar hur många miljoner det kostat att informera vad man får lägga i de olika insamlingsbehållarna. Tänk om man använt de pengarna till att utveckla nya system och tekniker för hanteringen av detta material?

Så nu när påsken står för dörren vill jag uppmana alla att inte lägga de tomma äggkartongerna bland tidningarna, de ska sorteras som pappersförpackningar! Jag förstår att många inte orkar bry sig, utan lägger materialet bland övriga "sopor".

Du kanske förstår vad jag menar när du ser denna bild där samtliga produkter är tillverkade av PE-HDplast. Hur skulle du sortera dem?

 
foto Peter Domini                     Dunkar i väntan på att fyllas med vatten

Det har snart gått tre veckor sedan vattnet slutade att rinna i våra kranar och det lär ta ytterliggare två innan vattnet kommer åter. Det visade sig nämligen att huvudvattenledningen var i ett sådant skick att den inte lönade sig att reparera. Kommunen tog därför beslutet att lägga ut en ny ledning plus en reservledning. Jag börjar förstå hur människor som inte har tillgång till rinnande vatten har det, många gånger får de dessutom gå kilometervis till närmaste brunn medan jag ställer in dunkarna bak i bilen och åker några hundra meter. Tvätt och dusch har vi tillgång till hos en dotter som bor i närheten och dit kan vi promenera. Duschen på gymmet har även den fått en helt annan status.

Men så är det den där frågan som gnager bak i huvudet: Hade detta kunna undvikits om kommunen skött underhållet bättre?

 
Foto: Peter Domini. Humlegården, Stockholm.                                             

Informationen når inte fram, ej heller soppåsen på  denna bild som jag tog häromdagen i  Stockholm när termometern visade på 14 grader minus. Det spelar tydligen ingen roll hur många miljoner som läggs ner på att informera om hur vi skall hantera vårt avfall, i slutändan handlar det om den enskilde individen och vad han/hon är beredd att ställa upp på.

Har vi tappat intresset efter Köpenhamn eller är det en markering om att man inte är nöjd med systemet?

Jag fick en kommentar från Anders Sund till mitt inläg om MRF-anläggningar.

Anders kommentar: Sverige har idag bland Europas högsta återvinningsgrader. Att i det läget snegla på tveksamma lösningar från Storbritannien där man ligger 20 år efter oss är bakvänt. Britterna har valt den här metoden för att att snabbt nå EU's minimimål. Det material som MRF's producerar är av mycket dålig kvalitet och exporteras nästan uteslutande till Sydeuropa eller Asien. Det återvunna glaset hamnar oftast som fyllnadsmaterial i vägar på grund av undermålig kvalitet. Returpapperet skulle aldrig godkännas av ett svenskt pappersbruk.

MRF är ett utmärkt sätt för åtevinningsföretag att bygga fast en kommun eller landsdel i ett insamlings- och återvinningssystem som kräver långa kontrakt. MRF är inte bra bra för miljön utan bra för återvinningsföretagen.

Vad gäller påståendet om att svenska pappersbruk inte skulle acceptera kvaliteten på pappret som kommer ur en sådan anläggning så finns det omständigheter som visar på raka motsatsen. Såväl SCA, Holmen och även finska UPM har byggt och bygger egna MRF-anläggningar i just England.

Foto Peter Domini   Avfallet före sortering

I fredags var jag i London för att tillsammans med ett antal personer som arbetar med avfallshantering i Sverige besöka en Materials Recovery Facility (MRF). Denna typ av anläggning klarar med hjälp av sofistikerad identifieringsutrustning och det mänskliga ögat att sortera blandat avfall bestående av kartong, papper, tidskrifter, plaster, glas samt järn och metall med utmärkt resultat.

Här hemma  finns det de som påstår att England ligger 20-30 år efter oss i Sverige när det gäller hushållens avfallshantering men saken är den i England har man gett upp efter att ha kämpat i många år med att få konsumenterna att göra rätt. Och vi svenskar är inte mycket bättre. I helgen när jag slängde våra gamla tidningar så låg där en stor kartong som borde lagts till återvinning av förpackningar. Men eftersom kartonginkastet var för litet ligger det alltid något som inte hör dit bland tidningarna.

Om inte vi människor klarar av att göra rätt men maskiner gör det, varför inte låta maskinerna ta över?

foto Peter Domini

Lever man som fiskarfolket  på Tonle Sap-sjön i Kambodja,  i ett flytande samhälle med såväl kyrka som skola och affär på pråmar och dessutom har sin huvudsakliga inkomst från fisket i sjön, så är det självklart att man tar tillvara på allt som går att återanvända. Här hemma slår vi oss för bröstet med att vi är bäst i världen på återvinning. Men stämmer det?

När man talar om återvinning i Sverige så blandar man ofta ihop begreppen återvinning och insamling. Det är ingen tvekan om att vi är bra på att samla in, men bäst på att återvinna är vi däremot inte. Med ny teknik som idag inte är lönsam att investera i Sverige skulle  återvinningen av en del materialslag kunna öka med 20 procenten. Bra för miljön men bra också för konsumenten som slipper stå för kostnaden av ineffektiva system.

foto Peter Domini
 
Frågan om kommunernas roll har fått nytt bränsle med den debatt som pågår i GP för närvarande. Återvinningsindustriernas Annika Helker Lundström menar att Renova, som är det kommunala renhållningsbolaget, subventionerar konkurrensutsatta delar med högre taxor till hushållen. Att Göteborgs kommun är den kommun i Europa med flest kommunägda bolag ställer höga krav på ledningen i bolagen och på de politiker som ska se till att regler och lagar följs.

Om det nu är så som Annika Helker Lundström påstår i sin artikel och man tillämpar prisdumping på den öppna marknaden och med det tränger undan det privata företagandet så skulle jag vilja jämställa detta med att köra ”svarttaxi”. Man verkar utifrån helt olika förutsättningar men med samma resultat; underminering och i värsta fall utslagning av det privata näringslivet.

foto Peter Domini

Jag var ute på lunchen och tog en promenad i det fina höstvädret på Karl Johansgatan i Göteborg. Alldeles i närheten ligger Göteborgs Miljöförvaltnings kontor där möts man av  överfulla papperskorgar på båda spårvagnshållplatserna samt massa skräp på gatan.

Tänk om framsynta politiker valt att installera ett sopsugsystem typ det man har på Norra Älvstranden, då hade vi sluppit att se nedskräpningen! Att det ser ut på detta vis gör att folk inte bryr sig utan slänger skräpet på gatan till allas förtret. Jag undrar om Miljöförvaltningen sett eländet, om inte tyder det på att de inte åker kollektivt.

foto Peter Domini 

I veckans nummer av tidskriften Ny Teknik  finns en artikel om ett forskningsprojekt kallat Green Production System. Monica Bellgran, produktionsdirektör hos Haldex och initiativtagare, ämnar genomföra projektet tillsammans med bl a annat Volvo Technology och Volvo Construction Equipment, All emballage samt doktorander på Mälardalens Högskola.

Det som förvånar mig är att inget återvinningsföretag är med i projektet. Grön produktion handlar även om att ta hand om restprodukterna på ett miljömässigt riktigt sätt, samt att redan vid konstruktion tänka på hur produkterna ska tas om hand den dagen de tjänat ut. Dessa frågor ägnar vi oss åt dagligen.

foto Peter Domini

Trots sjunkande försäljning av elektronikprodukter i Sverige  ökar mängden  insamlat material av elektriska och elektroniska produkter. Vi  är det land i Europa med den högsta mängden insamlat material enligt definitionen för WEEE . För närvarande lämnar svenskarna ifrån sig cirka 16.5 kg el- och elektronikprodukter per person och år. Med den siffran är vi klart ledande i Europa.  För Italien  är siffran ca 2,5 kg per person och år  medan rumänerna bara lämnar ifrån sig 0,8 kg.

Beror detta på att vi har effektiva insmlingssystem i Sverige? Eller beror det på att vi konsumerar  denna typ av produkter i en allt högre takt  jämfört med andra europeiska länder? Eller beror det rent av på att vi är bäst på att redovisa statistik?

 
foto Peter Domini

Seminariet är en del av "Hållbar  avfallshantering", ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt finansierat av Naturvårdsverket.   Dagen inleddes av journalisten Mattias Hagberg som skrivit boken Skräp som kom ut tidigt i våras. Han oroar sig för den ökande avfallsmängden som följd av den ökade konsumtionen och menade att det är politikernas sak att komma med styrmedel  typ skatter som kan dämpa konsumtionen.

Studier visar att avfallsökningens tillväxt följer välståndsutvecklingen och det folk vill göra med sina pengar är att konsumera. Att sedan mer prylar inte gör dig lyckligare är en annan sak. Man kanske skulle ägnat mer tid åt att diskutera hållbar produktion och konsumtion och hur vi ska få till stånd det? Att vi skulle sluta konsumera är ganska osannolikt . När man i samma vecka läser i DI att Sverige kan konsumera sig ut ur krisen inser man att vi har en lång väg att vandra.

Nu är ordningen återställd på Björkö där jag bor, den nedbrunna " fiskeboa" har ersatts av en mobil fiskvagn.  Fiskhandlaren hittade den för en billig penning uppe i Strömstad så nu kan vi återigen handla havets läckerheter på hemmaplan  i en annan form men med samma funktion. Det vi har lärt är att tingen kan förändras från en minut till en annan,och att kriser - vad de än handlar om - ger tillfälle att omvärdera tillvaron, vilket kan leda till att man gör saker på ett annat och kanske klokare sätt framöver. För något har vi väl lärt oss av det som hänt?

En sak är i allafall säker: Vi på Björkö har återfått en av våra mötesplatser.

Skrotningspremien i Tyskland är en succé! Till dags dato har ca 1.5 miljoner bilar mer än tio år gamla lämnats in för skrotning, vilket är positivt för miljö och samhälle. Dagligen kommer 10.000-15.000 ansökningar in, så bil-hjulen snurrar i Tyskland. Så långt allt bra, men för att citera Einstein " människan är fenomenal på att skapa, men inte lika bra på att räkna ut konsekvensen av det den skapat."
Det som har hänt nu i Tyskland är att bilskrotarna inte hinner med att skrota bilar i den takt de kommer in  vilket innebär att de måste lagra bilarna. Detta innebär i sin tur att de flesta skrotarna är tvingade att utöka sina tillstånd för lagring av skrotbilar, som enligt definitionen är farligt avfall tills de blivit sanerade. De lokala tillståndsmyndigheternas handläggning tar tid vilket gör att flertalet bilskrotare  överskrider sina tillstånd med risk för dryga böter. Den ena handen ger, den andra tar. Tänkte man inte på detta?

Foto Peter Domini , Donners plats före regnet.

När regnet kom till Visby hettade det till i debatten vid bilindustrins seminarium i går, Jöran Hägglund  i egenskap av Maud Olofssons statssekreterare hamnade i riktigt blåsväder när det gäller frågan om en skrotningspremie. Han gav inte vika  i frågan, utan menade trots massiv kritik från flera håll bland annat från Bil Sweden som lobbat länge i frågan, att en skrotningspremie inte är aktuell i Sverige.  Även från oppositionen kom starka krav att regeringen måste släppa till. Frågan togs utifrån att öka försäljningens perspektiv , inte ur bilskrotarnas synvinkel. Kanske är det så att den nuvarande regeringen inte förstår eller bryr sej om de samhällsvinster som en utskrotning av gamla bilar innebär. Är det EU-ordförandeskapet som gör att man inte har tid att sätta sig in i frågan ordentligt?